F5 - börja om, refresh

Ångra inte saker du gjort. Ångra inte beslut du tagit. Gör inte som jag med andra ord. 

Det börjar bra alltså, haha. 

Måste först bara säga att den här helgen har vart en av dom bästa på länge nu. Har haft finbesök från Uppsala och sådär, så den har vart nice verkligen. 

Men ikväll, i allt det fantastiska typ, så ploppar minnen upp. Flashbacks. Och från ingenstans påminns jag om vad jag förlorat; eller snarare vad jag låtit (tvingat?) mig själv släppa taget om. 

Det jobbiga är att jag egentligen inte saknar något eller någon från det som var förut. Det är situationen som fattas mig. Ish. Om man ens kan uttrycka sig så. 

Blir bara så förstörd när jag inser vart jag egentligen skulle stått idag. Och vart det så småningom hade lett mig. Nu faller jag istället handlöst och måste börja om helt från början. Med allt. 

Samtidigt så vet jag egentligen att det är för mitt eget bästa. Gud har något så mycket bättre för mig. Jag kan bara inte se det just nu. 

Nice surprise, verkligen

Okej, så den här onsdagkvällen slutade väl kanske inte riktigt som jag tänkt mig... 

Åkte direkt från mitt besök i Uppsala till kvällspraktiken på Café Liv i Stockholm, trots att jag egentligen borde åkt hem och vilat istället. 

Borde väl kanske försöka lyssna mer på kroppens signaler, sluta leka att jag är starkare än vad jag egentligen är... Men hatar att vara "svag" och stanna hemma bara för att jag är sjuk, ish. 

Så därför får jag nu stå mitt kast antar jag. 

Ligger på Huddinge sjukhus akut, med antingen en begynnande blindtarmsinflammation eller magkatarr. Haha. Pallar verkligen inte. 

Har i alla fall tagit massa blodprover och sånt nu, så väntar och hoppas på ett relativt nice resultat. Vad nu "nice" i denna situation innebär.

 (Förhoppningsvis inte operation...) 

 

En sån där natt

Jag älskar stora sängar. Att få bädda ner sig i ett fluffigt hav av kuddar och täcken är nåt av det bästa som finns.  

I vanliga fall i alla fall. Men inte ikväll. 

Ikväll känns sängen jag ligger i alldeles för stor. Tomrummet bredvid mig är alldeles för... Ja, men typ, stort och tomt? 

Vill ha någon att komma hem till. Någon som väntar på mig, eller någon att själv vänta på. 

För första gången på riktigt länge känner jag av den där saknaden igen. Det var så längesen nu. Trodde att jag skulle slippa skiten. Men ändå, just ikväll är den där ensamheten så enormt påtaglig. 

Den tvingar elakt fram minnen från förr och håller mig vaken. Det enda jag vill är att få sova. Och glömma.