Det börjar bra alltså, haha.
Måste först bara säga att den här helgen har vart en av dom bästa på länge nu. Har haft finbesök från Uppsala och sådär, så den har vart nice verkligen.
Men ikväll, i allt det fantastiska typ, så ploppar minnen upp. Flashbacks. Och från ingenstans påminns jag om vad jag förlorat; eller snarare vad jag låtit (tvingat?) mig själv släppa taget om.
Det jobbiga är att jag egentligen inte saknar något eller någon från det som var förut. Det är situationen som fattas mig. Ish. Om man ens kan uttrycka sig så.
Blir bara så förstörd när jag inser vart jag egentligen skulle stått idag. Och vart det så småningom hade lett mig. Nu faller jag istället handlöst och måste börja om helt från början. Med allt.
Samtidigt så vet jag egentligen att det är för mitt eget bästa. Gud har något så mycket bättre för mig. Jag kan bara inte se det just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar