Fiffiga frun

Gick och la mig typ 19.30 igår, helt död. Tror jag slocknade så fort jag lagt huvudet på kudden, vilket typ bara händer nån gång per år haha? 

Kl 00.45 vaknade jag sen i panik och trodde att jag försovit mig till skolan. Mitt hjärta hoppade över ett par slag tills jag insåg att jag faktiskt fick sova 5 timmar till. 

Lovely. Sov som en stock efter det. 

Dock vaknade jag med världens huvudvärk och en dunderförkylning imorse. Tänkte åka iväg till skolan först, men insåg nyss att det nog bara blir värre då. 

Med "Fiffiga Frun"s husmorstips kanske man kan krya på sig lite över dagen? Ladda ner den appen om ni inte redan har den! 

 

 

Jag torskar aldrig, men jag torskar för dig

Finns inga ord som beskriver tillräckligt bra hur jag känner mig just nu. Jag dör inombords, men av lycka. 

Känns inte som att något kan få mig på dåligt humör nu. Jag typ svävar. Haha, störd tjej. Man kanske får vara såhär ibland? 

Säger ett glatt godnatt med lite musik från några av mina favoriter; Karakou. 

Karakou – Torskar aldrig 

Karakou – Hela Världen 

Karakou – Moln 

Dear Heart, please take a break

Jag är SÅ trött. Men inte bara det. Jag är glad också. På snudd till lycklig. 

Hade en perfekt helg tidigare med underbara människor, och känslan som värmde mig redan i fredags kväll sitter fortfarande i. 

Antagligen är det därför min hjärna inte vill sova nu. Den vägrar helt enkelt tagga ner. Blir kaos imorgon med skola och allt, måste verkligen upp i tid, haha. Men inget hjälper min sömn... 

Kommer antagligen få höra en massa saker om att jag borde lägga undan dator och telefon. Att det antagligen löser sig då. Men lolnope. Jag gav nyss upp det försöket... 

Dear Heart, please take a break from feelings. 

 

 

F5 - börja om, refresh

Ångra inte saker du gjort. Ångra inte beslut du tagit. Gör inte som jag med andra ord. 

Det börjar bra alltså, haha. 

Måste först bara säga att den här helgen har vart en av dom bästa på länge nu. Har haft finbesök från Uppsala och sådär, så den har vart nice verkligen. 

Men ikväll, i allt det fantastiska typ, så ploppar minnen upp. Flashbacks. Och från ingenstans påminns jag om vad jag förlorat; eller snarare vad jag låtit (tvingat?) mig själv släppa taget om. 

Det jobbiga är att jag egentligen inte saknar något eller någon från det som var förut. Det är situationen som fattas mig. Ish. Om man ens kan uttrycka sig så. 

Blir bara så förstörd när jag inser vart jag egentligen skulle stått idag. Och vart det så småningom hade lett mig. Nu faller jag istället handlöst och måste börja om helt från början. Med allt. 

Samtidigt så vet jag egentligen att det är för mitt eget bästa. Gud har något så mycket bättre för mig. Jag kan bara inte se det just nu. 

Nice surprise, verkligen

Okej, så den här onsdagkvällen slutade väl kanske inte riktigt som jag tänkt mig... 

Åkte direkt från mitt besök i Uppsala till kvällspraktiken på Café Liv i Stockholm, trots att jag egentligen borde åkt hem och vilat istället. 

Borde väl kanske försöka lyssna mer på kroppens signaler, sluta leka att jag är starkare än vad jag egentligen är... Men hatar att vara "svag" och stanna hemma bara för att jag är sjuk, ish. 

Så därför får jag nu stå mitt kast antar jag. 

Ligger på Huddinge sjukhus akut, med antingen en begynnande blindtarmsinflammation eller magkatarr. Haha. Pallar verkligen inte. 

Har i alla fall tagit massa blodprover och sånt nu, så väntar och hoppas på ett relativt nice resultat. Vad nu "nice" i denna situation innebär.

 (Förhoppningsvis inte operation...) 

 

En sån där natt

Jag älskar stora sängar. Att få bädda ner sig i ett fluffigt hav av kuddar och täcken är nåt av det bästa som finns.  

I vanliga fall i alla fall. Men inte ikväll. 

Ikväll känns sängen jag ligger i alldeles för stor. Tomrummet bredvid mig är alldeles för... Ja, men typ, stort och tomt? 

Vill ha någon att komma hem till. Någon som väntar på mig, eller någon att själv vänta på. 

För första gången på riktigt länge känner jag av den där saknaden igen. Det var så längesen nu. Trodde att jag skulle slippa skiten. Men ändå, just ikväll är den där ensamheten så enormt påtaglig. 

Den tvingar elakt fram minnen från förr och håller mig vaken. Det enda jag vill är att få sova. Och glömma. 

 

Chockad tjej

Okej, jag är halvt i chock just nu. Dom första 2,5 veckorna när jag kom till Stockholm gick jag ner runt 4-5 kg för att jag åt dåligt. 

Pinsamt, haha, men ja. Så kunde det visst gå. 

DOCK, det som är ännu konstigare är att nu när jag äter mer eller mindre normalt så fortsätter jag ändå gå ner. Mycket. 

Jag har gått ner nästan 7 kg totalt sen jag kom hit. Huuur går det eeens? Jag är så confused... 

Otillräcklig

På väg hem från Café Liv inne i stan nu. Är helt slut i både kropp och huvud... 

Man tror inte att det är så mycket att göra egentligen, men många av människorna som kommer dit är så sargade och bara att vara i deras närhet tar på krafterna och hjärtat. 

Jag skulle så gärna vilja ge dom allihopa av min tid och bara finnas där för dom. Fixa ett boende, jobb och mat. Men det går inte. 

Känslan av att inte räcka till, att inte ha något annat än ett lyssnande öra att ge dom, är verkligen hemsk. Det känns lite som att en del av mitt hjärta slits sönder varje gång jag träffar dom. 

Hemlösa. Hungriga. 

Jag ber varje dag att Gud ska göra ett mirakel i deras liv, att dom ska få känna hans kärlek. 

Men det känns inte bra nog från min sida. Inte tillräckligt. Jag vill så mycket mer än så. 

 

-

 

Fu. 

Meh

Trodde jag skulle får sova tidigt idag, men icke. 

Hade ju prov imorse kl 8 på första boken vi läst och fick då för mig att jag var klar med plugget för dagen. Det visade sig vara väldigt fel... Hela arbetsboken som vi har ska tydligen fyllas i och lämnas in också. 

Minuspoäng till mig. Hehe. 

Så nu, istället för att sova, måste jag stress-fylla i boken så den kan lämnas in imorrn. 

Cèst trés bien! Inte. 

Till råga på det är jag hungrig som ett as men pallar inte slänga ihop något... Heja!